EUS.14a.1.2

EU-rätt - Företagarepension - Tillämpningen av lagen om pension för företagare - Bosättningsort

I rådets förordning (EEG) nr 1408/71 ingår bestämmelser om vilket lands nationella lagstiftning som skall tillämpas på en persons sociala trygghet. A bodde stadigvarande i Tyskland och arbetade även där. I enlighet med EU-bestämmelserna ansågs det att bosättningslandets, det vill säga Tysklands lagstiftning om social trygghet skulle tillämpas på A.

Pensionsskyddscentralens avgörande

Pensionsskyddscentralen avslog A:s ansökan om tillämpning av de finländska arbetspensionslagarna och den övriga finländska lagstiftningen om social trygghet fr. o.m. 5.8.2002.

Pensionsnämndens avgörande

Pensionsnämnden förkastade A:s besvär.

Pensionsnämndens motiveringar

Den sociala tryggheten för en företagare som arbetar inom Europeiska unionens (EU) territorium eller Europeiska ekonomiska samarbetsområde ordnas i det land där han de facto arbetar som företagare.

EU-förordningen om social trygghet innehåller särskilda bestämmelser för företagare som är verksamma inom EU:s territorium och som utför sitt arbete i flera medlemsstater. Enligt artikel 14a 2 omfattas en egenföretagare som normalt arbetar i två eller flera medlemsstater av lagstiftningen i bosättningsstaten under förutsättning att han utför viss del av arbetet i den staten.

Bosättningslandet fastställs på basis av den faktiska vistelsen. Vid tillämpning av EU-förordningen om social trygghet skall bosättningsbegreppet tolkas enligt de grunder som framgår av Europeiska gemenskapernas domstols (EG-domstolen) avgöranden. EG-domstolen har fastställt att som en persons bosättningsland skall betraktas det land där han normalt och varaktigt är bosatt och där hans intressen finns.

Som stadigvarande bosättningsland fastställs den plats dit personen återvänder från sina resor. A flyttade till Tyskland 5.8.2002, där han enligt vad han uppgett också vistades på grund av sitt arbete. Han hade ingen egen familj i Finland. Han hade också kundkontakter i Holland och Frankrike, dit han enligt uppgift gjorde 1 - 2 dagars arbetsresor. A flyttade till Finland 2.1.2003. Några andra förändringar i sina person- eller befattningsuppgifter hade han inte uppgett. A skall anses ha varit bosatt i Finland innan han flyttade till Tyskland i augusti år 2002.

På dessa grunder skall A vid tillämpningen av EU-förordningen om social trygghet anses vara bosatt i Tyskland och följaktligen skall lagstiftningen i bosättningslandet, dvs. Tyskland, tillämpas på honom i enlighet med artikel 14a 2, eftersom han också arbetar i Tyskland. Varken lagen om pension för företagare (FöPL) eller den övriga finska lagstiftningen om social trygghet kan tillämpas på A från den tidpunkt då han flyttade till Tyskland, dvs. från 5.8.2002. Eftersom A inte har framlagt några förändringar i sin företagarverksamhet, förändras inte situationen av att befolkningsregisteruppgifterna visar att han har flyttat till Finland 2.1.2003.

A vädjade till EG-domstolens beslut Case C-178/97. Fallet gällde artikel 14a 1, dvs. att en egenföretagare som arbetar i ett medlemsland och också utför arbete inom ett annat medlemslands territorium försäkras i hemlandet, förutsatt att arbetet i det andra medlemslandet inte väntas pågå mer än 12 månader. Om A således hade arbetat enbart i Tyskland och alltså inte också i Finland, Holland och Frankrike, skulle artikel 14a 1 ha kunnat tillämpas på honom och i så fall skulle Pensionsskyddscentralen ha kunnat utfärda intyget E101 för A, varvid han skulle ha försäkrats i Finland enligt lagen om pension för företagare.

Sökande av ändring i försäkringsdomstolen

A sökte ändring i bifogade pensionsnämndens beslut. A ville omfattas av den finska sociallagstiftningen. Primärt ansåg A att artikel 14 a 1 i EU-förordningen om social trygghet borde tillämpas på honom. A framförde att han utförde sitt arbete i Tyskland. Under tiden 12.8.2002 - 19.1.2004 besökte han Holland endast en dag och Frankrike inte en enda gång. Han kom fram till att han inte hade kapacitet att sköta andra länder än Tyskland och därför koncentrerade han hela sin verksamhet till Tyskland. A vädjade igen till rättsfallet Case C-178/97. A ansåg att han uppfyllde de förutsättningar som framlagts och som var väsentliga för att finsk lagstiftning om social trygghet skulle kunna tillämpas på honom.

Sekundärt ansåg A att vid tillämpningen av artikel 14 a 2 i EU-förordningen borde han anses vara bosatt i Finland. Speciellt betonade A att hans verksamhet utanför Finland bestod av specifika uppdrag med på förhand bestämd omfattning och varaktighet samtidigt som han uppbehöll möjligheterna att utöva sin verksamhet i Finland. Hans hela familj och intressesfär fanns i Finland, dvs. föräldrar och övrig släkt. Han eller hans företag hade inga inkomster i Tyskland. Både hans företag och han själv betalade all skatt endast i Finland. Hans egentliga boningsort fanns i Finland under hela den tid som han utförde konsulttjänster utomlands.

Förberedande åtgärder

Pensionsskyddscentralen gav bemötande. Pensionsskyddscentralen ansåg att artikel 14 a 1 EU-förordning om social trygghet inte kunde tillämpas på A.

Vad gällde tillämpningen av artikel 14 a 2 i EU-förordningen ansåg Pensionsskyddcentralen att A i samband med sina besvär till försäkringsdomstolen inte hade företett någon väsentlig ny utredning, som skulle påverka avgörandet om A:s bosättningsland enligt EU-förordningen.

Enligt artikel 17 i EU-förordningen kan två eller flera medlemsstater, dessa staters behöriga myndigheter eller de organ som utses av dessa myndigheter komma överens om undantag från bestämmelserna i artikel 13 - 16 till förmån för vissa grupper av anställda eller egenföretagare eller för vissa sådana personer.

Med andra ord betydde det att det trots allt kan vara möjligt att på A tillämpa den finska sociallagstiftningen om det kan träffas en överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna i både Tyskland och Finland. Enligt tillämpningspraxis i Finland förutsatte detta emellertid att A endast arbetade i Tyskland och alltså inte alls i Finland under den tid han bodde i Tyskland. A borde också förete ett exakt datum som skulle bevisa att hans arbete i Tyskland hade tillfällig och tidsbestämd karaktär och att han hade för avsikt att återvända till Finland.

På basis av de utredningar som fanns tillgängliga ansåg Pensionsskyddscentralen att det inte fanns skäl att tillämpa artikel 17 på A.

Om A ville ha ett överklagbart beslut om tillämpningen av artikel 17, måste han ansöka om dispens hos social- och hälsovårdsministeriet, vars beslut kunde överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.

Försäkringsdomstolens avgörande

Pensionsnämndens beslut ändrades inte. Besvären förkastades.

Försäkringsdomstolens motivering

De i Pensionsskyddscentralens och pensionsnämndens beslut anförda grunderna.

Lagrum

Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, artikel 14 a 1 och 14 a 2
1 § lagen om pension för företagare

Avdelning

2

Suomeksi